Den Tidigaste Konsten

av Hjördis Brynja Mörtudóttir

Rudolf Steinerhögskolan 1998

Trollkarl i Les Trois Freres - grottan

Inledning

Neanderdalmannen - Homo sapiens neanderthalensis - levde i Europa och västra Asien för ca 125 000 år sedan. Man vet att de begravde sina döda och gjorde, som sina förfäder, homo erectus, verktyg m.m. Att skapa dessa verktyg var det första steget mot konstnärligt skapande. I ett fall har man hittat ristingar, skålformade tecken, på en gravsten, gjorda av neandertalsmannen. Man vet ingenting om dessa tecken, om de var ceremoniska eller magiska, men de var ett nytt steg mot konsten. Detta var under den senaste Istiden som slutade ca 40 000 f.Kr. Neanderdalsmannen försvann och fram kom Homo sapiens sapiens, vårt människosläkte.

Paleolitisk konst, gjordes för 32.000 till 11.000 år sedan. Där kan man finna både bärbara saker, som små statuetter av ben, horn, sten eller lera, och grottmålningar; målningar, teckningar och ristningar i sten. Man har också hittat stenristningar ute i det fria. Paleolitisk konst förekommer över hela världen, men är mest överflödig i västra Europa.

De första konstobjekten som upptäcktes i modern tid, under 1860-talet , återfanns i sydvästra Frankrike. Det var tydligt att objekten var väldigt gamla och associerades fort med verktyg från paleologisk tid och ben från istids-djur. Vissa visade utdöda djurarter, som mammuten eller andra djur, som renar som hade för länge sen övergett denna region. Dessa upptäckter satte igång en entusiastisk jakt på gamla föremål, man letade i grottor och mark efter konst från förhistorisk tid. Vissa lade märke till teckningar på grottväggarna, men gav det ingen större betydelse. Det var inte förrän 1879, vid upptäckten av grottmålningarna i Altamira, i närheten av staden Santander i norra Spanien, att man kunde bevisa existensen av denna paleolitiska/förhistoriska konst. Upptäckten hade så grundläggande konsekvenser för arkeologin att den först affärdades som en bluff. Det var en landägare, de Sautuba, som fann målningarna och hans åsikter, om att bilderna daterade från förhistorisk tid, bemöttes med skeptisism av arkeologer, tills en annan upptäckt gjordes i La Mouthe grottan i Dordogne, Frankrike, år 1895, då man hittade en stor grotta med huggna väggar, bilder och ristningar. Stoftrester i grottan visade att bilderna måste vara förhistoriska . År 1901 hittade man flera väggristningar i Les Combarelles- grottorna (Dordogne) och målningar i den närliggande Font de Gaume - grottan. År 1902 var existensen av förhistorisk konst officielt accepterad av arkeologerna. Efter detta har många grottmålningar hittats, och man upptäcker fortfarande nya; i Frankrike och Spanien, ungefär en ny grotta per år.

Den lilla statyen, 11,5 cm hög, som har fått namnet Venus av Willendorf, är den mest berömda och häpnadsväckande av de första konstverken man hittils har hittat. Hennes ålder tros vara mellan 30 000 och 25 000 år, huggen i sten. Troligtvis har statyen varit färgad med pigment en gång i tiden, spår finns kvar. De runda formerna är överdrivna, medan smala händer vilar på brösten, hon har inget ansikte. Fina lockar av hår faller över ansiktet och döljer hela huvudet. Alla är eniga om att hon är en symbol för fruktbarheten, kanske ett magiskt föremål, att hålla i handen. Denna staty, och de andra av liknande slag som man har hittat i området mellan södra Ryssalnd och Frankrike, kan verka primitiv, men den abstrakt geometriska designen är redan så fulländad, att det måste fastslås att dessa föremål kommer från en lång tradition av hantverkare. För om den tidiga "primitiva" människan, var kapabel att producera så avancerade konstverk med sina grova verktyg av sten och ben, kan den inte ha varit "primitiv" ifrån en intellektuell och konstnärlig synvinkel. Tvärtom, hon hade nått en höjdpunkt i utvecklingingen, som ev. inte har överskridits sedan dess. Konstnärlig och mental utveckling, å ena sidan, och framsteg i den materiella utvecklingen, å andra sidan, behöver inte följas åt parallellt. Att acceptera denna hypothes skulle kunna revolutionera vår nuvarande bild av människans utveckling som en mer eller mindre lineär process.

Den mest inspirerande läsningen jag har hittat hittils om grottmåleriet är utan tvekan Bertil Englert's artikel "Gåvan i urberget" i boken "Ögonblick av närvaro - en konstnärernas konsthistoria " sammanställd av Torsten Bergmark. Han berättar om hur han i en kris i sitt eget måleri, kände ett behov av att börja om från början - tabula rasa. Modernismen tycktes honom tom och berörde honom inte. Han drömde att stenåldersmannen kallade på honom, vilket drev honom ut på en resa till Frankrike, på jakt efter urkonsten. Han kommer till Lascaux en kväll i juni 1975, där han möts av Monsieur Jacques Marsal, en av pojkarna som upptäckte grottan, nu en man i femtioårsåldern. Hela sitt liv har denne Monsieur Marsal varit hängiven grottan som heltidsanställd väktare, forskare och guide. Efter att ha gått igenom luftslussar, desinfektion av skor och flera järnportar börjar nedstigningen, i mörker. De måste hålla varandra i hand. Inte förrän de har kommit ända ner till Tjurarnas Sal tänder Monsieur Marsal plötsligt strategist utplacerade små nedsänkta lampor. Så här berättar Bertil Englert:

"Den dramatiska effekten är överväldigande. Salen, som är ca 18 x 10 meter, har formen av en oregelbunden rotunda med en takhöjd av fyra till sex meter. Naturens eget arkitektoniska formspråk är som en smekning. Inte ett hörn, inte en rät linje, allt är runt som inuti en levande kropp. Urformerna - Gaudis inspirationskälla. I taket välver sig stenmassor i bulor, väggarna går i veck och vågor, precis som det framrusande glaciärvattnet skapade dem för många årmiljoner sedan. Stenbucklorna liknar vita, svavelgula och rostbruna rökmoln, jag känner mig som innesluten i jordens andedräkt. Nu börjar jag upptäcka den mäktiga kompositionen av dansande djur - den mest monumentala frisen i hela den förhistoriska konsten. Här finns en urtida föregångare till Matisse's "La Joie de Vivre" och "La Danse", men i djurhamn, tjugo gånger större och i tre dimensioner. Inga fotografier kan ge en rättvis föreställning om dessa böljande reliefmålningar. Två hjordar av uroxar, vildhästar, hjortar och en liten björn virvlar runt över våra huvuden, i motsatta riktingar. Längst ut till vänster vaktar den gåtfulla "enhörningen", vars buktande rygglinje rytmiskt följer stenbumlingarna ovanför. Bakdelen har fläckar på sidorna och liknar en dräktig noshörningshona. Den trubbiga lejonlika nosen har närmast mänskliga ögon och skägg, medan de långa raka hornen endast återfinnes hos en tibetansk antilopras. Är detta ett övernaturligt Väsen, ett orealistiskt fabeldjur ? Elller en högst realistisk framställd förklädd jägare, överpräst eller trollkarl ? En stor tjur leder den framrusande hjorden. Sedan vidgar sig klippväggen successivt, och de tre från andra hållet framstormande tjurarna blir större och större, den sista mäter 5 1/2 meter från horn till svans. När man befinner sig i början av salen, d.v.s. vid trollkarlen, ser därför djuren ungefär lika stora ut. Denna optiska effekt ger den perfekta balansen åt helhetskompositionen. I centrum finns en stor lugn yta med bara några små, fredliga hjortar. Djuren målas ofta ovanpå eller inuti varandra. Trots att inga perspektiviska hänsyn tas till deras inbördes förhållanden, får jag en egendomlig rymdkänsla. Figurerna döljer inte varandra, jag ser rakt igenom dem. Djupseendet kan markeras av att t. ex. en häst har ena benet framför det andra. Liksom i naturfolkens konst finns det s.k. brutna eller vridna perspektivet. Ett djur sett i profil kan ha horn, öron eller hovar sedda från en annan bildpunkt, framifrån, snett framifrån eller bakifrån. Det magnifika monumentalmåleriet i Tjurarnas Sal är inte en enstaka konstnärs verk utan har växt fram och bearbetats kollektivt av flera generationer. Det är ett praktexempel på dekorativ konst, som fullödigt integrerats i sin miljö."

Bertil Englerts underbara berättelse fortsätter. Han och Monsieur Marsal går vidare till axialgalleriet. Där har konstnärerna arbetat på ställningar, man har funnit rester och avtryck efter träpålar. På golvet har hittats färgrester (manganoxid och järnhaltiga lerockror), rivstenar, gravsticklar av flinta, fettlampor av sten och snäckor, spår av måltider. Ett vitt skimmer på väggarna är kalk, som förenat sig med luftens kolsyra och bildat en hård, skyddande emaljhinna - naturens egen frescoteknik. Det är denna hinna som gör att bilderna idag har samma friskhet som när de målades.

Den stora gåtan är förstås: varför ? Den paleolitiska konsten är konsthistoriens i särklass längsta epok, omspännade ca 20 000 år. Religiös förklaringsgrund saknas inte. Man har hittat hundratals grottor och enbart ett fåtal av dessa är utsmyckade med bilder, ofta väl dolda, t.ex placerade i den innersta delen av grottorna eller på svårtillgängliga ställen. I Niaux t.ex. får man klättra över 600 meter nedåt, innan de första målade tecknen uppträder, och den s.k. "Svarta Salongen", späckad med sensuella och detaljrika djurbilder i svart, ligger ännu djupare. Det kunde ha varit förenat med livsfara att tränga ditin - vi vet att både grottbjörn och grottlejon bodde där. Det verkar som om vissa väggytor var speciellt utvalda och på dessa "heliga" platser kan det finnas hundratals figurer ristade eller målade över varandra, i invecklade kompositioner, kanske utförda av olika generationer konstnärer. I Les Trois Freres - grottan måste man åla sig på magen genom en 40 meter trång tunnel, där man inte ens kan lyfta huvudet, för att komma in i det s.k. Sanktuariet, med huvuddelen av grottans över 500 figurer och den berömda "Trollkarlen", som i uggleansikte, björnramar, renhorn, bisonskägg och hästsvans bevakar ingången. Han har tolkats som ett mytiskt, övernaturligt väsen, en syntes av grottans alla figurer. Tvillinggrottans Tuc d'Audouberts mynning ligger i floden Volps dalgång, och kan endast nås på sommaren, vid lågt vattenstånd. Det tar omkring en timme att ta sig in, först i en liten båt, sedan gående, så krypande på alla fyra och slutligen åter gående. Den sista av salarna innehåller de kända bisonskulpturerna i lera, och i ett sidogalleri finns fotavtryck av sex barn, som dansat på hälarna i ring runt små lerkorvar (fallosar?). I grottan Montespan måste man simma för att ta sig in. I Bédeilhac och i Les Combarelles kan man bara stå och gå rak på några ställen. Många fler exempel på grottornas svårtillgänglighet finns, men vissa kan emellertid i forntiden ha haft bekvämare ingångar som sedan rasat igen. Av naturliga skäl är en grotta en idealisk plats för ceremonier. Den är avskärmad från yttervärlden, där härskar mörker och tystnad, och i regel inga vindar och temperaturväxlingar. Det är lätt att föreställa sig maskerade människor, dansande och tjutande. Trummor, rasselinstrument, benflöjter och djurhorn. Till det mest gåtfulla i den paleolitiska konsten hör den stora mängden abstrakta tecken, vars innebörd vi inte känner. Röda eller svarta punkter, maskliknande tecken, ovaler, trianglar. Andra tecken liknar skjöldar, fåglar, fransar, nycklar, abstraherade kvinnoformer, fjädrar, grenar. Takliknande former har tytts som hyddor för förfädernas andar eller fällor för djur eller onda andar. Kan detta var ett embryo för en bildskrift ? De ofta förekommande handavtrycken lämnar också ett slags meddelande. Ibland smorde man handen i färg och gjorde ett positivt avtryck på grottväggen, men vanligare var att man blåste färg runt handen med ett rör eller en benpipa och fick fram ett negativt avtryck.. I Gargas möts man av att tvåhundra negativa händer stirra mot en, omgivna av svart eller röd färg. Bara ett tiotal förefaller någorlunda hela, resten är alvarligt stympade eller deformerade på varierande sätt. Berättar dessa händer om svåra sjukdomar ? Var amputationer ett straff eller en kult ? Eller böjde man vid målandet den ena eller andra fingren för att få fram olika tecken, ett slags handspråk ? Värt att nämna är arkoelogens Andre Leroi-Gourhan's hypotes om motsats- och komplementförhållandet hos häst och bison. Han befann sig i Le Portel-grottan där man i den ena salen, hästsalen, finner elva hästar och en ensam bison. När man går vidare till nästa sal är förhållandet omvänt - tio bison och en häst. Denna förändring ser ut som en tanke, och fick Leroi-Gourhan på spåret. Mer än hälften av alla djur som avbildats är hästar och bison eller uroxar. Leroi-Gourhan tror att de står i ett man- kvinna-förhållande till varandra. Alla djur hör till den ena eller andra gruppen. På samma sätt tolkar han flera abstrakta tecken som manliga eller kvinnliga. Utsmyckningarna är i sin helhet uttryck för koppling, motsättning eller "juxtaposition" av den manliga och kvinnliga principen. Efter at ha undersökt över 2000 djurbilder i ca 60 grottor rapporterade han t.ex. att 90 procent av bison-uroxebilderna finns i centrum (livmodern) av grottorna, medan 70 procent av vad han uppfattar som manliga symboler finns i öppningarna. Djuren är för honom i sig själva sexuella symboler, och konsten blir då ett komplicerat fruktbarhetssystem.

Den paelolitiska konsten är så omfattande att det är svårt att ge en överblick i en kort uppsats. Jag har nämnt några grottor och föremål men det finns mycket att ta av. Man gör sig en uppfattning genom att studera böcker, men jag tror att för att få en helhetsupplevelse av denna konstperiod, måste man göra en egen resa och stiga ner i dessa underbara sagosalar.

Bertil Englert: